Tjp Värmland

Foto: Pernilla Blixt

I helgen startade jag och Kula på tollingjaktprov igen. Vi åkte till Värmland eftersom vi ändå har valpkullens pappa och så syster Vilja där, så vi passade på att umgås lite med dem samtidigt. Dock gick Malin och stukade foten precis innan jag anlände så det blev inte direkt nån träning, men det duger bra med att äta och dricka gott och prata bort hela kvällen.

Sista träningspasset hade gått toppen innan provet, men jag var ändå lite nervös när minutrarna räknades ner till vår start (vi var sist i vår klass). Jag är, som jag skrivit ganska mycket om, inte så nervös av mig längre på tävling men det kanske var för att jag visste att vi hade publik som man ju gärna ville prestera bra inför, bl a valpköpare, ”farmor” och så Kenos uppfödare. Kula var inte direkt lugn heller men jag lyckades skaka av mig den begynnande nervositeten och istället fokusera så när vi väl klev in i rutan var jag helt lugn och kunde föra Kula på bästa sätt.

Provet var gjort ganska lätt med korta vattenapporter eftersom det var is på halva dammen, för att skona hundarna. Vår ansmygning gick toppen, tollingen var väldigt fokuserad och bra. Hon hade stadga i skott och kast på vattnet och gick i vattnet utan att tveka (trots att det var så kallt, burr!) men när hon kom upp på land la hon ner fågeln och skakade sig på alla tre vattenmarkeringar. Men sen kom varenda fågel i hand utan något krångel. Så var det då dags för söket, ett långsmalt mellan vattnet och vägen i en slänt med rätt bra lutning på tvärsen och ner på gungfly. Vinden låg i ryggen men Kula jobbade ändå in de tre första snabbt och bra. Sen fick hon dock kämpa, den som var kvar var den längst ut. Vi har mest tränat på kvadratiska sökrutor vilket syntes nu för Kula gick i princip bara i en kvadrat och eftersom vinden låg i ryggen så fick hon heller inte vittring eftersom hon inte gick tillräckligt djupt, men hon hade varit sååå nära hade kastaren i båten sagt som såg fågeln. Området blev även lite avgränsat eftersom det stod en stor gran och därefter var en liten backe ner där då den sista fågeln låg. Jag försökte flera gånger att få ut Kula, men det är inte så lätt när hunden inte kan dirigering än och dessutom inte får vittring. Hon kämpade i alla fall, sprang runt till alla gamla legor flera gånger men hittade inget, stackaren. Till slut fick vi bryta söket och göra den sista vattenmarkeringen och det kändes skönt att hon fick en fågel i alla fall efter att hon kämpat.

Jag var hur nöjd som helst, och det var domaren också som tyckte att Kula var en väl genomarbetad hund som gjorde sina uppgifter på ett utmärkt sätt. Tyvärr sökte hon ju för kort men gjorde i övrigt ett bra sökarbete så vi fick en 2:a i pris i alla fall! Tänk, en liten vindpust åt rätt håll och vi hade kanske fått in den där sista på söket och då hade vi kanske fått en 1:a! Dock kände jag mig ganska nöjd med att vi inte hoppade upp i öppenklass riktigt än när jag därefter såg på öppenklass ekipagen, hua så svårt det verkar! Vattendirigeringar hur långt som helst, världens största sök och dubbelmarkeringar, nä… vi har lång väg kvar dit minst sagt!